the end of me

Jag är inte så aktiv här längre. Kanske rör det sig om en paus, eller så är jag bara trött på att höra av mig till anonymiteten. Ni som känner mig sen innan kan väl ringa och undra hur det är i stället. Just nu är jag annars mer aktiv på:

http://www.flickr.com/photos/marcowelt/

Vi säger inte adjö, utan på återseende.

Doing the omoralisk...

Att dissa Eurovision song contest är idag ett kvitto på att man har bra musiksmak. Det är gay, det är kitch, det är camp och det är folkligt med schlagerfestivalen. Ingenting man vill tillhöra om man ska ha gratis-cred på sin individualitet. I regel är den musikintresserade som hasplar ur sig klychan"Man kan inte tävla i musik", samma personer som sitter och skapar topplistor och irriterar sig över att Bob Dylan bara fick med 5 låtar på "Rolling Stone Magazine top 500 songs of all time" Samma personer skyller gärna på någon annan när de köper Lordiskivor i smyg på bensinmacken.
Nu är det ett faktum att östeuropa är en kraft att räkna med och att det är dax för väst att anpassa sig åt dem. Något som musikproducenterna här inte hade räknat med när de såg den lukerativa marknaden på tacksamma passiva konsumenter i öst.
Vinnarlåten "Molitva" är en riktig balkanrökare och utan tvekan festivalens bästa låt. Den har ett vackert pampigt dramatiskt arrangemang Fast det tycker inte vi i Sverige. Vi hade hellre sett att typ Englands urvattnade 80-talsbakåtsträveri vunnit. Arrangemang som vi är vana vid och texter som vi förstår.
Faktum är att the Ark´s låt var medioker och delar av bandet såg ut som en bedagad version av Slade anno 1994. Det är ingenting som räcker längre nu när konkurrensen har blivit tuffare. För några år sedan var det promenadsegrar för Sverige, som egentligen inte levererat en bra låt sedan Waterloo.

To my D-Fence, feeling blue.

Blogg är bra när man måste kräka ur sig något. En liten ventil, en tanke om att låta världen veta vilka orättvisor man utsätts för. Men kanske man låter psykotisk i sådanna fall. Blogg är en ganska ensidig version av en person. Det finns risk för att de som läser inte känner igen personen om denne ändrar inställning. Det finns en fara i att låta bloggen forma beteendet. Populära bloggar är i regel dystra navelskåderi historier. Vågar dessa personer bli glada och i så fall skriva om det? Jag tänker exempelvis på Robert Smith i the Cure. Hans vackra texter om depression har gjort honom till den han uppfattas vara. Han är mannen med det konstanta regnmolnet över sig. När han började göra låtar i dur, tyckte fansen att han svikit. The Cure tappade i populäritet.

Föresten så finns det bilder från inspelningen nu. Jag och liebling figurerar en del där.
Vem är jag då?
ledtråd: Gimme gimme Shock treatment

Odysseus i Snabbmatslandet

Måste man vara totalt jävla dum i huvudet för att jobba med snabbmat?
Idag har mitt ”käka snabbt-äventyr” tagit mig två timmar. Först tanken om att äta en snabb burgare på Sibyllakiosken vid Bulltofta innan jag börjar jobba. Jag beställer och betalar, sen vänta vänta läsa metro vänta läsa metro en gång till, vänta läsa börsindex i metro(det går tydligen bra för Astra Zeneca) gå in och kolla. Där står hon och gör min måltid, men när jag anmärker att osten som jag specifikt bad om saknas, ser hon lite förvånad ut. Målet är till en finnig tonåring som sitter bakom mig (och ser helt nollställd ut kan tilläggas) Jag anmärkte gick in i kiosken 10 minuter efter mig. ”Jag har mycket att göra” säger hon ursäktande.
-"Well det har jag med *jävla brudjävel".
Jag stod där ensam när jag beställde.
Nåja pengarna tillbaka, tom mage och en gratis Fanta på läpparna blir det till att hinna med bussen. (Hon tänkte inte på att jag fick läsken direkt. SEGER!)
Men jag måste äta innan jag börjar jobba. Mc Doh-nalds är i alla fall service inriktade och ligger nära. Problemet är med den amerikanska kedjan att de har som kriterier att bara anställa folk som har samma intelligens som bottenskrapet i fritösen innan stänging. En jävla QP, en jävla burgare som står på deras jävla meny, ska ta 5 minuter att tillverka säger de. Jag läser Skånskan, läser om innebandy i Svedala, polisanmälningar i Broby och detaljerat allas horoskop för idag (Skyttar ska ta tillfället iakt och kärleken väntar för Vågen). Sen går jag in och undrar vad som händer. DÅ börjar den underpresterande fullblodsidioten att plocka ihop min order. En QP som legat lika länge som jag väntat, några äckliga pommesfrittes och de där mjölkskaken jag ska ta hem. Är det någonslags poäng med att McDonals mat MÅSTE smaka gammalt och flottigt?
Penetrera mig med en McÄppelpaj.
Två timmar efter att jag var hungrig, känner jag en degig goja rinna ner i magen för att lägga sig som en sten.
"This stuff probably looks and tastes better when it comes out on the other side"
...man måste vara totalt jävla dum i huvudet för att äta snabbmat.

*detta sa jag dock inte.

övergång

I bland tenderar jag till att gå genom livet och se allting svart eller vitt.

Mustang

Jag kan inte säga att jag är speciellt bilintresserad. Jag tycker oftast att de är fula och står i vägen för en massa foton som hade kunnat bli bra. Samtidigt märker jag att jag fotograferar en del bilar. Lösningen är enkel; bildesign borde ta ett kliv 40 år tilbaka i tiden. För då var alla modeller snygga och såg ut som bilar borde göra.

Vi var ute i hamnen med denna, kanske världens vackraste, och ägnade inte en extra blick åt Lamburghinin* som tvunget skulle dra på när han körde förbi oss.

(*anmärkningar om stavfel undanbedes, jag är som sagt inte intresserad av bilar).

Rock a round the Clock

I lördags missade jag en konsert som hette "Rock around the Clock". Det var min chef som jubilerade med över 30 år i musikbranschen. Tråkigt att missa en sådan sak. Men visst rockade vi runt klockan med Soma Cruz undertiden. En 20 timmars arbetsdag resulterade i två videor.

Jag tror att resultatet kommer bli grymt.

Ivory tower

Vad var egentligen poängen med att bygga norra Europas högsta utkikstorn, och sen inte låta oss få gå upp och titta?

Reflekterat

Jag har med min blogg senaste tiden gått igenom en stor identitetskris. Har funderat mycket på att lägga ner det hela och söka mig vidare. Just nu är det nya knarket flickr. Kanske man inte ska utkristalisera sig som en varken-eller bild, textperson. Jag har i det senare kommit fram till att jag inte formulerar mig speciellt bra och då skulle ett renodlat bildmedia vara bättre. En renodlat textblogg skulle då vara alternativet här. Men det är jag i sanningen och säga inte speciellt bra på och jag kände att min identitet började försvinna i texten. Kände samtidigt en slags slaviskt bloggtvång för att inte tappa intresset runt mig. Vilket bara blev sorgligt och jobbigt. Men faktum är att jag saknar bloggen och speciellt mina bloggvänner.

Så jag fortsätter som inget har hänt. Som vanligt, " i gammal go´form"... totalt utvecklingslöst.