Two Pennies For the Ferry Man
- Hmmm jag funderar på att blogga om "the ferry man"
- Typ Charon då menar du?
- Ja precis "two pennies for the ferry man", det är väl bibliskt oxå?
- Njae det är nog bara grekisk mytologi
- Nåja det skulle ju passa in sådär nu när vi talat om religion och rädslan för döden. Jag menar vill vi göra honom arbetslös?
- Äh jag vet inte det låter bara flummigt
- Styx lixom
- Mhmm Styx är ett snyggt namn
- Fast jag tänker alltid på något annat, det är ett hårdrocksband oxå
- YEAH AND THEY RULE!
- Ok baby
posted by deusexmach at 3:13 AM
25 Comments:
alltså, Styx är ju floden som Charon ror över, eller Styx är i alla fall en av de underordiska floderna. Orkar jag kolla upp det där? Nopes.
mig veterligen är styx floden som charon/karon ror över och sen är det väl cerberus/kerberus som tar emot. inget vidare mottagande.
i kristen tro kommer man till St Per vid porten. ett irländskt fyllo berättade följande episod för mig på vägen hem från krogen för några månader sen:
tre IRA-män med vapen och huvor dyker upp inför st per. st per säger att de inte kommer in med vapnen var på IRA-män svarar att de ger fan i att komma in, huvudsaken är att st per ska ut. (roligt om man är beläst i nordirland-konflikten och hundra gånger roligare om det berättas på bred irländska)
och styx är väl mer corp-rock än hårdrock.
Jo det är rätt. Styx är floden, Charon är mannen och Hades är arbetsplatsen.
Men jag tänkte på seden (som bla tas upp i "From Hell", för att vara populärkulturell). Då man lägger två mynt på ögonlocken på den avlidne så att han kan betala färjekarlen.
Corp-rock begreppet var väl inte påtänkt när Styx vevade yxan? "På den gammla goda tiden" kategoriserades allt som var gitarrbaserat, som hårdrock. Nu generar jag mig när jag blottar min okunskap om bandet Styx.
och från england rapporteras att gothen är på de så kallade tapeten igen:
http://arts.guardian.co.uk/filmandmusic/story/0,,1882764,00.html
Ah vad trevligt. Jag scrollade mig till en självanalys och upptäckte precis att det blivit mycket goth här på senaste tiden. Kanske läge att slänga på en flintastek i form av "Elysium" i spelaren.
Kollade upp Karon för trovärdighetens skull. Ett så kallat Karonsmynt placerades under tungan på den avlidne. Var de två mynten kommer ifrån vet jag inte ännu.(vågar jag yppa postmodernitet trots att detta flitigt undvikts senaste tiden).
Förövrigt på Wikipeda: "Ferry man"
Roxy Music - Relevans 11%.
Att du aldrig sprang i den luckan jag lämnat öppen till dig.
om du ser en hög med löv i en annars så städad blogg så skulle det aldrig falla mig in att hoppa i den om jag kan gå förbi. det var en så uppenbar fälla (inte lucka!) att jag lät den gå förbi.
jag nöjer mig med att lämna putslustiga kommentarer av snacka-om-nyheter-karaktär (huvudet i sanden) och lämna länkar.
men när du ändå har öppnat för det så, varsågod, de fem bästa ferry (solo)-låtarna just nu:
-let´s stick together
-love is the drug
-slave to love
-in every dream home an heart ache (utan roxy men med jane birkin)
-way you look tonight
Ah exellent choice med "In every dream home..." en klar favorit även här. Sen måste jag krypa till korset (häpp a la goth)och erkänna mig till avalon. Balsam på en bakisfylla med rejäl vinballe. Vill även minnas en skön version av "will you still love me tomorrow". Men detta är New Romantic och jag som just tillbringat tid i 80-talets mörka Leeds, ville egentligen göra en egen gothlista. Saknar till detta min vampyrkusin. Återkommer
Det bör poängteras att baby inte är något styx-fan.
"de har ju inte gjort något vettigt sen the Serpent is Rising, då båda bröderna Panozzo var med. Hela TW4 tiden är ju ett skämt bla bla bla"
...det rör sig om lustifikationer.
Genren "Adult Contemporary" - känn på den
tur för henne. om baby hade varit ett styx-fan hade hon placerats i det beryktade hörnet.
personliga adult contemporary-favoriter:
Fleetwood Mac - Go your own way
Texas - Black eyed boy
Bachman-Turner Overdrive - Ain´t seen nothing yet
Steely Dan - Peg
Nina Hartley - Educating Nina
....men for et fantastisk bilde. Vackert, men alikevell mystisk på nåt sett. Man ser det mørke (skumle) i bakgrund, men det lyse (trygge) framme. Jag glir lett inn i en sagoverden når jag ser dette : )
Min kärlek till Emmylou (Harris)har genom "All the Roadrunning" lett mig fram till att ta ett och ett annat luftackord till Mark Knopfler. Men berätta inte det för någon. Knopflans musik köper man annars på bensinmacken till sin BMW. Det är kanske bara att acceptera sitt intåg i adult contemporary.
Tack Julie. Sagorna finns där ute i samhället hela tiden. Det gäller bara att fånga dem.
Fast jag är lite ledsen att du inte länkar till mig ;-)
slösurfar på youtube och upptäcker att jag hela tiden, även om jag har förnekat det, alltid har haft en soft spot för catatonia (ett av alla de fm-rock band (apropå ac-rocken) som salufördes som britpop). jag vill köpa international velvet. jag vill karaokesjunga mulder&scully. jag vill åka till wales.
och för dem som inte förstår ironi ska kanske påpekas att jag inte alls gillar Styx, jag ÄLSKAR dem. STYX RULES!
Hei igjen. Jo linken din blir lagt til den. Er bare litt trøg på dette, synes det er noen slitsomme greier he he. Men nu legger jag til några sider pr dag (har en liten liste), så du dukker opp snart : = )
Aha...det var ironi igen alltså. Men Styx dårå, håller de på fortfarande....musikgruppen alltså....?
"The River" är ett populärt ämne i ad-con (förkortning som lät lite coolt)genren. Kanske den genre som tagit ämnet till sig mest och varför vi kom in på det.
Mina fem ad-con-river favoriter:
Down by the River - Neil Young
The River - Bruce Springsteen
Big River - Jimmy Nail
Green River - CCR
Many Rivers to Cross - Jimmy Cliff
Om huruvida Jimmy Cliff är adcon kan diskuteras men jag gillar den, samtidigt verkar alla CCR låtar handla om floden.
Jag vet inte så mycket om Styx. Förutom att de hade en fläskig logga som för tankarna till hårdrock. (Som man kunde se i reklam för Lp-skivor på postorder på tex baksidan på serietidningar). Tror egentligen inte att jag har hört en låt med dem. De ligger lite i glipan innan modern rock och kräver säkert (för min ålderskategori) en referens eller ett speciallintresse. Det tog mig tex 25 år innan jag hörde min första Uriah Heep låt.
Men jag var inne på deras hemsida för att samla lite information och det verkade som de fortfarande "Still Rockin´Out"
jimmy nail! underbar skådespelare och helt ok country-sångare. ska erkänna att han var strålande i evita.
har inte heller gått in närmare på styx men det går rysningar genom mina musiktentakler. Känn på följande rader från "children of the land" från skivan "styx":
the music is here
to let you leave your fears behind
come on along don't do me wrong
let's see what you might find
children of the land
children of the land
don't misunderstand
we're all children of the land
vi snackar om high rock-rocken här alltså. det är nonsens-texter som inte sitter i skrevhöjd utan som vill förmedla ett budskap. typ coldplay.
samtidigt måste jag säga att jag att blir lite sugen på "arch allies"-skivan där de kör dubbelt med reo speedwagon ("i can´t fight this feeling anymore" är en personlig fulrock-ballads-favorit)
Usch jag tycker high rock-rocken luktar damm redan i skivpressen. Man gör sig en otjänst att börja gräva i sådant. I värsta fall kan det sluta i att man lyssnar på (brrr)Rush och tycker att Saga är bäst för att de har minsann doktorerat i musik.
ProggRock ÄR djävulens musik.
There are christians who belives so much, that they think Genesis is a desciption of the truth, but i don´t even think Phil Collins is a particular good drummer.
fast jag kan tycka att det finns något undermedvetet skojigt i high rock-rocken när låtskrivarna slår knut på sig själva. taffliga omskrivningar om att göra "the old in and out" och så vidare. när rätt ytliga killar som egentligen bara vill bärsa och knulla ska skriva "högt" och "vackert".
och givetvis kan jag inte skriva det här utan att nämna coldplays "yellow" och "speed of sound". den tomhet som infinner sig när man kollar i texthäftet är bedövande.
"foregone conclusion" anyone? för att dra till med brentism.
Det fanns på 90-talet en förlösande klarsynthet. Ironin gick skoningslöst fram och befriade oss från högtravande floskler. Det kändes som vi städade ut allt och lämnade plats för något nytt. Men tyvärr glömdes denna period ganska snabbt bort. Vuxna män som skriver sånger som fjortisdikter i Postis är lika roligt som det egentligen är sorgligt att det uppskattas. Det är begynnelsen av ett nytt århundrade. Bokslutet är glömt och vi trevar åter igen efter något att bryta det förgångna med. Att bli högtravande och skriva kristna höviska dikter om banaliteter känns som en motreaktion på Ironin. (Viva le Ironi). Är vi redan i 2000-Nyromantiken? (tänker mest på de moderna banden som tex Coldplay, men jag fruktar en rennässans för Highrock-rocken).
Include Me Out
(T Barman)
fast high rock-rocken åker ju på storstryk när den ställs mot low rock-rocken: "mr/mrs brown", "howling like a wolf", "ride my train", "a monkey on my back", "yeah yeah uh uh" coh ett hederligt, gammalt "rock´n´roll". så ska en slipsten dras!
Ska leta upp Nashville Pussy igen, blev lite sugen på att höra "Piece of a.s.s", de gjorde väl "Alabama Thunderpussy" oxå? eller var det ett annat band?
Sleazerocken har vuxit sig ganska stor här igen och band som Nasty Idols har börjat turnéra igen. Vet inte om den blev större när Crashdiet sångaren dog.
må hans ande vila ifred.
personligen kan jag inte låta bli att fascineras av low rock-rock utflykterna på "give out but don´t give up" (rocks och jailbird lyckas ju få med de flesta "tuffa" rockfraserna).
Två klassiska örhängen med ett annars för smart band för att tillhöra lowrocken. Iofs så har Primal Scream litegrann återgått till detta framgångsrecept på senaste plattan. Dock känns det lite tröttare nu.
Annars vill jag mena att Nashville Pussy förädlat lowrocken och är kanske det enda band som kan kallas "fitt-rock" (om vi bortser från hiphopen då).
Andra "nästan fitt-band" är Supersuckers, Monster Magnet och Hellacopters typ.
Southern Fried...Sigmund Freud...sweet home ala fuckin bama
Post a Comment
<< Home