To my D-Fence, feeling blue.
Blogg är bra när man måste kräka ur sig något. En liten ventil, en tanke om att låta världen veta vilka orättvisor man utsätts för. Men kanske man låter psykotisk i sådanna fall. Blogg är en ganska ensidig version av en person. Det finns risk för att de som läser inte känner igen personen om denne ändrar inställning. Det finns en fara i att låta bloggen forma beteendet. Populära bloggar är i regel dystra navelskåderi historier. Vågar dessa personer bli glada och i så fall skriva om det? Jag tänker exempelvis på Robert Smith i the Cure. Hans vackra texter om depression har gjort honom till den han uppfattas vara. Han är mannen med det konstanta regnmolnet över sig. När han började göra låtar i dur, tyckte fansen att han svikit. The Cure tappade i populäritet.
Labels: blogg schemata genreperson
posted by deusexmach at 3:10 AM
11 Comments:
Hmm...tycker lite synd om han den där Cure-Smith som måste leva upp till myten om sig själv. Även han har väl vunnit hundra pund på oddset å även han har väl fått sätta på nån snygg tjej bakifrån och det är väl klart han måste vara glad å nöjd då...liksom. Tänk då att shit...jag e ju deppo Cure-Smith å nu måste jag ut å köpa frukost så då åker deppolooken fram med smink å hela skiten...gaaah. Bååååring.
Neee....våga vara glad å deppo på en å samma gång...typ. :)
Fylleinlägg är alltid roliga, tack Peter!
Heh...jag var fullständigt nykter och för en gångs skull helt allvarligt...!
Intressant... Men å ena sidan säger du att det finns en risk att läsaren inte känner igen personen om denne ändrar inställning, d.v.s. man borde alltså vara ensidig och bara visa upp en sida av personligheten eller hålla sig till ett enhetligt tema eller en specifik stil för att inte förvirra läsarnas uppfattning om personen i fråga. Man borde alltså hålla en konsekvent linje eller ett bestämt tema i bloggen helt enkelt. Å andra sidan så säger du att det finns en fara i att låta bloggen forma beteendet d.v.s. att man inte borde låta sig hindras av bloggens tema eller stil och visa upp en mer mångfacetterade person man är... tja, du kanske inte förespråkade det ena eller det andra iofs.. men jag tycker det beror helt på i vilket syfte man skriver. Är man konstnär och skriver eller lägger ut bilder i syfte att föra ut sitt arbete så kan det ju vara av vikt att hålla stilen, men för en privatperson så kan ju bloggen ha en HELT annan funktion. Man kanske bryr sig mindre om bilden man ger (som folk ändå tolkar helt olika beroende på deras egna referensramar) och mer om att man behöver en ventil i brist på folk att diskutera med...
Jag har själv brottats med frågan och försökt analysera i vilket syfte man skriver och huruvida det passar in i den stil man ändå försöker upprätthålla nånstans, men det är ju olika svar på den frågan vid olika tillfällen. Jag kan nog urskilja väldigt många olika skäl till varför jag skriver och de är olika varje gång. Borde man då skaffa sig fyrtio bloggar för att uttrycka olika sidor av sig själv och beroende på syftet med att uttrycka sig eller ska man tillåta sig själv att vara den mångfacetterade människa man är på en och samma blogg och lita på att folk faktiskt är kloka nog att själva få ihop helheten? Tja, jag vet inte... Svaret kanske beror på om man skriver i dagboksform, dvs helt prioriterar sig själv och alla sina växlande uttryck framför en enhetlig stil och en temaram eller vice versa? Skriver man i professionellt eller personligt syfte? VEM skriver man för i första hand, sig själv eller andra?
Och vad är det för jävla fascistvärld man lever i om man ska behöva vara rädd för att ge ett psykotiskt intryck bara för att man ger uttryck för HELA sig, även de sidor som kanske inte så vackra eller motsägelsefulla eller starka? Nej, jag har tvärtom väldigt svårt för människor som håller upp en stenhård yta trots starka känslor som kokar undet ytan, som typ vår föräldrageneration som förträngde allt mänskligt, för det var fult. Bättre att forska i optimal höjd på diskbänken för den moderna hemmafrun än att ge sig in i själens vindlingar typ. Men vi är ju liksom inga robotar.
Förresten, angående att navelskådarbloggar skulle var de mest populära håller jag inte alls med om. Själv retar jag mig på att det enda folk passionerat engagerar sina känslor i är den nya säsongens skor och väskor. Allt för att ta bort fokus från det som gör ont, eller det faktum att livet faktiskt inte enbart består i att glida omkring på ett rosa moln. Så där ser man vad olika saker man kan se beroende på perspektivet och inställningen på den mentala kameran...haha, om du ursäktar det lama bildspråket som reflekterar din profession.
Men du får gärna skicka mig några länkar på populära navelskådarbloggar, skulle säkert gilla dem eftersom jag mer eller mindre av tvång har en mentalitet inställd på existentiella spörsmål. Vilket också för mig in på en annan sak: Jag tror att om man som Robert Smith skriver om sin depressiva läggning så gör man det nog inte för att samla poäng eller bli populär utan det handlade nog från början om att ventilera smärta och få ut det. Liksom glädje är negativa känslor väldigt starka och vill ut på ett eller annat sätt. Och att skriva om dem istället för att skjuta ner 30 pers på en high school tycker jag verkar smidigare. Sångtexter och musik är ett fint sätt att sublimera känslouttryck. Göra fin konst av något som inte var så vackert från början verkar väldigt konstruktivt tycker jag iaf. Sen tror jag faktiskt tyvärr att det är så att man blir rätt blåst på antidepressiva, man förlorar sitt djup och sin vidd så hans impopularitet kan ju lika gärna bero på det menar jag. Och alla de där bekymmerslösa har nog gott om andra narrar att lyssna på och se upp till, vad sägs om Alcatraz och Carola t.ex. ;)
Om man skriver blogg så kan man inte ursäkta sig med att man bara skriver för sig själv. Det är ett offentligt rum och "den imaginära publiken" är i hög grad verklig. Sen är det olika hur populistisk och populär man vill att en blogg ska vara.
Bloggande kanske fick sin popularitet just eftersom den gav vika för lite yta och personer började hämningslöst släppa in anonyma läsare i sitt innersta. En form av emmetionellt självexploaterande som blir underhållning.
Detta kan vara en bra sak, jag tror mycket på att mediet har positiva sidor. Men samhället fungerar som schemata och folk vill gärna veta vart man har varandra.
De som hela tiden förväntas må dåligt kanske inte ska få må bra. De kanske fungerar som en försäkring om att man har det bättre. (Ungefär som när det sket sig på ett prov i skolan och man gick och frågade de man visste alltid misslyckades vad de hade på provet).
Till syvende och sist tjänar bloggandet bara ett enda övergripande syfte: att bli bekräftad - det mest grundläggande mänskliga behovet.
Förresten är det en jäkligt läcker bild. Är det du själv som tagit den?
Jo bekräftelse är väl egentligen vad allting går ut på. På det sättet är det bra med blogg. Man kan bli bekräftad utan att direkt göra något.
Jag får be om ursäkt för att mina svar dröjer och när de väl kommer så är de tunna och inte så formulerade. Nya bloggersystemet gör mig trött och oengagerad.
Jo jag har tagit bilden. Jag ligger bakom alla bilder i min blogg. Det är kanske det enda konsekvensen jag har här även om det går på halvfart.
spenende bilde. fargene i sammen er kjempe deilige. blått er vakkert
Tack så mycket karu.
Blått är en favoritfärg trots genusdiskussioner.
Post a Comment
<< Home