friendshipwrecked
En sång för den förlorade vänskapen. För alla de människor man mött, alla de vänner man känt. Vart tog flickan som jag var kär i under förskolan vägen? Jag kommer inte ihåg vad hon hette i efternamn. Jag vet bara att hon flyttade innan grundskolan. Vart tog klasskompisarna i lågstadiet vägen? Jag vet bara att de flyttade när vi skulle börja mellanstadiet...
Jag har gått i många klasser och således haft väldigt många klasskamrater. De flesta har fallit i glömskan, men jag tänker på dem nu och lägger ut en försiktig undran om hur det gick.
Vänskap är förgängligt och en dag börjar man känna sig ganska ensam. Vi var stöpta i samma mall. Egentligen hade vi bara den geografiska uppväxten gemensamt. Man hittar vänner med samma intressen. Vi stöpte oss i samma mall. Egentligen hade vi bara det dåvarande intresset gemensamt. Men allt det där har troligen format mig till den jag är idag.
Ensam om min uppväxt.
posted by deusexmach at 3:56 AM
11 Comments:
Vackert. Melankoliskt.
Ja var är dom nu? Dom gamla vännerna som försvunit ur ens liv. Och andra man mött, som lämnat avtryck. Var tog dom vägen?
Hmm..Jag kanske ska försöka leta upp några. Dom man saknar mest. Om inte för nått annat, så för att stilla min nyfikenhet som bubbla upp nu när jag läste ditt inlägg.
Nu är jag några år äldre...tror jag...annars hade vi kunnat gått i samma klass....definitivt.
Först och främst; tack så mycket. Jag har märkt att när jag bloggar så blir det i regel ganska pretentiöst. Vet inte varför, men det knyter sig framför tangentbordet. Hade en överrenskommelse med mig själv att jag inte är någon större författare och det är jag ganska bekväm i idag. Men jag blir glad.
Jag vet inte om man gör sig någon större tjänst i att leta upp gamla vänner. De lever nog som bäst i minnena. Exempelvis blev jag smärtsamt varse om en bekantskapskrets jag hade, byggd på ett specialintresse för musik orienterat på en plats under en tid i mitt liv. De ödena som personerna gått till mötes var milt sagt vilt skillda. Död, knarkträsk, familjeliv och munkkloster på Gotland, för att nämna några exempel. Men det var jag som frågade, och jag fick en del svar. Frågan är om jag mådde bättre efter att ha blivit informerad om verkligheten.
Kanske mår jag bättre av att minnas Mikael eller Jörgen som de 16 respektive 8-åringar de var i stället för självmord på grund av heroinmissbruk, alternativt sitter i kassan på Ica i Hyltebruk.
Du kan ha rätt. Du kan ha fel. Kanske man finner en borttappad vän. Blir vänner på nytt. Eller blir det inte så. Kanske får man veta sånt man inte vill. Men. Jag vill veta. Hellre än inte. Så...
;)
det finns i regel goda skäl till att man behåller kontakten med de som man faktiskt fortfarande har kontakt med och att man förlorar en del på vägen så att säga.
och det går ju alltid googla i annat fall.
...och kanske ska man tacka sin lyckliga stjärna för att man INTE behöll kontakten med heroin-micke och konsum-jörgen.
Ja vennskap kommer och går. Ved varje kris i livet forsvinner det alltid någon, men også nye kommer til. Jag setter mine venner høgt, dom betyder mycke, faktisk mer en slekten.
Jo man väljer bort en del personer, men de kallar man i regel inte sina vänner det är bara människor som man varit på samma ställe som ett tag. Hellre kvalitet än kvantitet, även om det ger ett coolt socialt intryck att gå runt och hälsa på halva stan. Sen kan man tappa kontakten genom svepskäl, lättja och till exempel osynkande scheman. Jag har vänner som jag anser nära mig som jag inte pratat med på ett halvår. Men jag tror att jag inte gjorde de valen när jag var liten. Tror inte jag tänkte "nu kommer jag aldrig mer se honom" när vi sa "herrå" efter "den blomstertid nu kommer".
Man väljer inte sin släkt, men man väljer sina vänner. Samtidigt resonerar många att "blod är tjockare än vatten"
bland de vänner jag har kvar sen "barnsben" är den enda gemensamma nämnaren att vi alla har valt att lämna habo, där jag växte upp och fortfarande har kvar föräldrar och merparten av släkten.
I småsamhällen på landsbyggden, kan man lätt göra en distinktion, de som lämnade och de som stannade kvar. Jag sticker ut hakan lite och generaliserar friskt när jag menar att du per automatik har något gemensamt med de som lämnade. Drömmen om något större än vad som erbjuds. Det andra lägert är väl egentligen vad ni flyr ifrån? Tonårsföräldraskap och jobb på bruket. Men du vet var de finns och vart de troligen alltid kommer att vara.
Malmö är en mellanstor stad, en stor småstad med schimären om att vara tvärtom.
Alternativen är fler och förundran över att man aldrig stöter ihop med dåtiden större.
Att jag inte delat mina senaste 15 uppväxtår (Möllan,KB,Stadt etc) med någon därifrån är ganska märkligt.
Post a Comment
<< Home