Överkörd av snälltåget bekräftades det i en notis på lokaldelens familjesida.
”Nästan ironiskt” konstaterades det vid frukostbordet.
”Han var lite bakom” viskades det mellan sidoskeppets bänkar. ”Ja, till och med efterbliven.”
Det sades att han totalt saknade armbågar. Men saknaden av dessa kompenserade han förvisso med sina kraftiga knän. ”Jag tror att han levde på dem”
”Här vilar en snäll man” fortsatte prästen, innan han stödde jord över kistan.
Instämmande nickade han med när han konstaterade att han kunde hjälpa till. Det var knappast hans sinne och intellekt som eftertraktades, ty detta ansågs ju som svagt och otillförlitligt. Det var hans händer, hans ledlösa lemmar och hans ryggradslösa kropp som skulle bära de smutsigaste av skrymmen.
”Men det förstod han säkert inte”, så varför fråga?
Vämjeligt, egentligen. ”Vem kan älska en sådan där”?
”Ja han var ju alltid så jäkla tillmötesgående, han kan ju inte haft någon egen vilja”.
”Men det är synd att han är borta, för vem ska nu…”
Labels: epigram