Ett vykort

Ett vykort från en stad som jag har börjat turista i. En stad som jag inte känner igen och inte hittar i. Hus jag aldrig sett och gator jag aldrig gått på. Men jag är uppvuxen här och jag bor här fortfarnade. Ett kort taget i januari. Två månader och en evighet. När man tänker på det, så mycket som har hunnit hända sedan dess. Ett vykort till mig från då. Undrar hur det ser ut där nere numera?

Slutet, början på något nytt.

Så då går alla ut. Det är över.
Tre intensiva inspelningsdagar som ska bli en film snart. I samband med detta har en ny blogg sjösatts idag. Det är en blogg som kretsar runt filmen "Tid för te"
Det kommer att vara en vildvuxen demokrati som samlar de medverkande. Jag kommer nog att posta en del foton där. Vi får se om den flyter. Filmen kommer att göra det i alla fall.

Under kniven

Jag avlägsnade möjlig sjukdom idag. Kniven skar i min avdomnade kropp och jag var fri från något som växt i mig . Den svarta ondskan är numera borta. Synd att det inte går att operera bort all sådan i livet. Den som växer runt mig till exempel.

Morgon till kväll

Lund är en vacker stad. Jag hade privilegiet att tillbringa dagen i en typ niohundra år gammal källare här. Detta är två bilder tagna med nästan tolv timmars mellanrum, i det vackra Gallerix-diset som omhöljde Tegnérslunden hela dagen.
(Lite osäker på om namnet på parken är rätt).

Lev kvar i ögonblicket

Ha inte bråttom, lämna inte det sköna bakom dig onödigt tidigt. Det finns där, ta vara på det.
Vi ska vandra uppåt.

Spots on focus

En vän har hittat hit. Länken finns här på sidan. Välkommen S o f , det kommer att gå hur bra som helst.

Rullar hem på samma spår.

Jag har verkligen kört fast. Allting upprepar sig och jag börjar åter igen bli trött på vad jag gör. Samma bilder, samma motiv. Denna bilden känns självbiografisk. Man kan se ett hus som jag älskade att bo i, och man kan se ett som jag fascinerats av och gjort en film om. Tjat tjat och ingenting är nytt. Men jag hörde en bra låt på TV:n precis. Så bra att man springer in och tittar efter. Det var Morrisseys "You have killed me". Den ska jag göra mig själv en tjänst och ordna. Gammal artist som jag lyssnat på sedan mellanstadiet. Allting upprepar sig samma artister, samma musik. Det kanske inte är så dumt ändå?

Congratulations Mr President...

...men det försvårar ditt jobb som dykare tyvärr. Nu närmaste dagarna har du varit bäst överallt.

Tacksamt

Nere i oljehamnen är allting sig likt. Dystert, öde och jäkligt vackert. Det är egentligen biltvång för att ta sig dit. Men jag gick till fots. Detaljerna presenterar sig och man blir nästan uppgiven. Så mycket bilder man måste ta här. Det är tacksamt att fotografera här. Tiden har mer eller mindre stått stilla här och jag ser saker som påminner mig om de teckningar jag gjorde från min farmors köksfönster när hon passade mig som liten. Det var en vacker utsikt över Sjölundaviadukten i industristaden Malmö som hon hade. Jag var och hälsade på henne idag förövrigt. Hon mår lite bättre nu.

Primavera

Bilder tagna idag. Här i min stad. Det kändes som vi kört 200 mil på ett par minuter med bilen. Ja jag kör ju syndigt snabbt förvisso, men detta var fantastiskt. Det började snöa en timme senare en ett par kilometer norr om stan. 200 mil är långt borta.

Amazing Grace

Desperado 59 km/h

Idag blev jag kriminell. Lånade en bil av en kompis för att ge mig ut på en galen färd. Rusade fram 9 kilometer i timmen för fort. Då stod de där med den stora trålen och tjänade pengar. Det var en armada av konstaplar som bötfällde bilar på löpande band. Jag gick i den klassiska fällan på vägen som alla tror det är 70 på. Lukerativ statlig straff-fordism. Straffet blev hårt. 1200 kronor på ett studentlån är att sätta pipan i nacken och fyra av. Men det var mitt fel. En liten rörelse med foten, ett par sekunder av vårdslöshet. Det är lätt att inte se personen i uniformen och det skulle vara banalt av mig att göra detta till trångsint självömkande. Jag hade nog tur. Kvinnan som gjorde sitt jobb, var trevlig mot mig, konstaterade att vissa drabbas hårdare än andra och önskade mig en trevlig dag.
Jo vissa drabbas hårdare än andra, aär vi således "lika inför lagen"?

Lägg märke till att jag gjorde bilden fulare. Den var mycket bättre med hennes söta ansikte. Jag blev feg och ville definitivt inte hänga ut tjejen i uniformen. Trots att jag talade om att se personen, gick jag in och ändrade bilden. Den blev hemskare nu.
Men jag är ju faktiskt livädd för poliser.

utryck uttryck

Neuromancer NeoVärnhem Version.

Back on track

Typisk bild för mig sa liebling. Jo jag vet jag är väldigt svag för järnvägar. Denna bild blir en flirt till den trevliga personen som sitter inne med den stora kunskapen om tåg.
Tack för din input.

God, Guns and Gasoline

Har märkt lite återkommande teman vad jag bloggar om. Gud och bilar typ. Den här stod förresten parkerad på en ödetomt precis utanför fars gamla jobb. Nej...bilarna såg inte ut så när jag hängde där som barn. Men det blev en lustig symbolik. Dessutom är det ju inlägg nummer 66. Jag är egentligen en analfabet på bilar.
Poäng till den som kan avslöja var jag stulit titeln ifrån.

På Lundavägen

Jag lät infallen styra mig idag. Började vandra utan något mål. Hamnade till slut i en lokal som jag inte befunnit mig i på säkert 25 år. Min fars jobb. Här spenderade jag stora delar av min barndom. Då en gigantiskt palats fyllt med bilar. Nu ett rum proppat med dyra transportmedel. Då andades lokalen olja, avgaser och det luktade ny bil. Nu stank där bara plast. De där bilarna som fyllde lokalen då, står nog still någon annanstans nu. Mycket har givetvis förändrats sedan dess. Men lokalen kände nog igen mig. För den månade fortfarande om att jag skulle trivas där och visade fortfarande upp sina vackraste drag. Skalet fanns där och jag gillade att besöka min uppväxt.

assimilerad

Mys inkvistationen

Det känns som det finns en mysoffensiv från svenska kyrkan just nu. De visar upp unga friskusar som talar om hur viktigt det är att samverka med Islam. De känner kanske konkurransen från de mindre religionerna. Jehovas vittnen var och knackade på min dörr igen häromdagen. Mysiga leenden erbjöd mig tillträde till deras flock. Det krävs bara en lättare liten lobotomering i ett par enkla steg. Men just då var jag inte så sällskapssjuk så jag tackade nej till att konvertera där i min trappa. Pingsvännerna erbjuder i alla fall kaffe och bullar. Kanske behöver de organiserade religionerna sammarbeta nu allihop, så de kan bekämpa det stora hotet i vår samtid. Det fria tänkandet.
Men i kväll behöver vi inte be till någon högre makt när det gäller Carolas seger. Här går vi på ren rutin.

Sweet Oblivion

Väljer vi själv hur vi vill leva våra liv? Jag har en känsla av att jag inte gör det tyvärr. Om inte annat så kanske vi skulle föredra ett mer victorianskt leverne. Att vi blundade och censurerade bort verkligheten. Lite skön kyrkomakt noveau? Calvinisterna vet hur livet ska levas. Känns som vi är på väg dit. Öka förbuden....gillar jag inte det så förbjud det.

Ung Rebell - Confessions of a Manchild

Jag skrev innan om att jag vaknade med dödsångest. Men efter att ha funderat en stund tror jag att det handlade om något annat. Det var en dödsbädd och jag var ett barn igen. Vid fotändan stod läkare och andra okända mäniskor och stirrade surt på mig. Jag skulle ha dött under natten och det var bara att försöka igen.
Jag har känt något på senaste tiden, ångest över att bli gammal. Inte min egen syn på det, utan samhällets åsikt. Den blev tyvärr omedvetet min egen. Och jag började bli vad jag trodde folk såg mig som. Jag minns klarast en incident för några veckor sedan. Jag bloggade om det. Men det berörde mig mer än vad jag trodde. Gammla 25 åriga hönsmors-kärringar delade ganska ogenerat med sig av sina trångsynta fördomsfulla rädslor. De var ju vuxna och hade rätten att moraliskt fördömma alla andra. Jag är ju en vuxen man som skulle slutat med drömmar och sådant för länge sedan. Ångesten över tvånget att förändra sig för att samhället vill det stavas t r e t t i o å r s k r i s. Den trodde jag att jag fick när jag fyllde 20.

Nej en Tom Waits låt på det här tror ja..." I don´t want to grow up"

Utanför ramarna

En anledning till att jag startade denna blogg var att jag hela tiden ville utveckla mig själv. Att tänka utanför mina egna ramar. Jag märker ofta att jag tar samma bilder. Bilden här under är ganska typisk för mig. Jag har hur många som helst. Jag har ett par andra favoritmotiv som återkommer. Jag tycker fortfarande att det är fint och jag kommer troligen att fortsätta ta sådanna bilder. Men i en viss ålder kan man bli mörkrädd vilken stelkramp man fått. Kanske har jag trott att bli vuxen är att vara färdig i sin uppfattning och på så sett sin utveckling. Men med små medel märker jag att jag fortfarande växer. Om jag tvingar mig själv till att göra så. Det kan givetvis få olika resultat. Ibland katastrofala sådanna. Men då får man gå till baka och hitta formen igen. Att gå tillbaka är utveckling det med. Vi är ofta inkörda i samma hjulspår. Med små medel, att göra något som man vanligen inte gör, går vi utanför ramarna.

Nattvandring

Lite semesterbilder nu. För att visa en vacker stad och en vacker kvällspromenad. Men även för att indirekt skryta om min stadiga hand. Lång slutartid inget stativ. Jag är faktiskt nöjd.

Gatukonst

Det finns vissa saker som man stöter på som är så fantastiskt vackra i verkligehen, att man blir lite nervös när man tar fram kameran. Samtidigt vet man om att det inte går att rättfärdiga objektet. Så man kan bara luttrat konstatera att bilden blev tråkig, men får bli ett hjälpmedel för minnet.
Det handlar ju inte om bildkonst då. Man tar bara ett foto på konst.

Ängelfabriken

I morse vaknade jag med dödsångest. Det var riktigt obehagligt. Jag märkte att jag har blivit rädd för döden igen och det är egentligen positivt. Det här är en hemsk bild som jag tvekade på om jag skulle visa. Men mitt i centrala Örebro ligger krematoriet. Den rök som de tvingar folk att andas är med andra ord stoftet från avlidna personer. En makaber stadsplanering, eller är Örebroare väldigt existensiella? Det är bra att konfrontera sina rädslor och medvetandet om döden gör oss mer levande. Denna vägg får bli gravstenen för de namnlösa personerna som lämnar oss.

Gotham City

Jag går och gnolar på Tom Waits tyst för mig själv i transitstaden. "Town with no Cheer" Det känns passande och det är faktiskt trevligt att turista i tristessen också. Det är pittoreskt och gråmysigt. Men jag förstår mig inte på småstadslivet. Jag tittar oförstående på de få människor som jag faktiskt passerar.


Mitt där ute i den undersköna tysta naturen, precis när tristessen tagit över den pittoreska stämningen jag hade, blir jag påmind om hur livet måste vara här. Och att de som bor här inte skilljer sig nämnvärt från mig själv. En jäkligt salt kille, antagligen draperad i svart slängkappa, har funnit ett sätt att ge ett tyst homage till sina hjältar.
Eller hjälte snarare, Eldrich är ju sisters enda medlem. Han ska snart besöka mitt gamla stamställe för att förära oss med en stycken svartrockskonsert. Jag ska dit med gamla kompisarna och vi ska gubbrocka mörkt hela natten.....eller halva natten, det är ju en dag i morgon oxå.

Den oantastlige Strindberg

Vart tog den stulna Strindbergtavlan vägen? Det var väl ungefär en för en månad sedan som den stals. Jag har provocerat många genom att tycka att Strindis var kass och grymt överskattad. Att hans arbetarlitteratur var skriven i fågelperspektiv från utsikten från hans elfenbenstorn. Sen brer man gärna på lite extra när man märker hur känsligt det blir att kritisera en historisk nationalhjälte. Folk blir i det närmaste rasande. Det är helt enkelt saker man inte gör. Har en författare fått denna position, ska vi svälja allt och inte ifrågesätta något.
Men jag ska vara ärlig och ge mannen en eloge. Litteraturen är faktiskt bra och har betytt en del för arbetarrörelsen. Han målade dramatiska tavlor och tog fotografier utan kamera.
Vi värnar hårt om våra historiska hjältar. Fröding är till exempel Karlstads store son. Det vet jag nu och på vägen dit, på en affisch längs vägrenen, välkomnar en skådespelare utklädd till Nobel oss till Karlskoga.
Alla samhällen vill producera en kändis. Det är lite synd om Skurup då som hänvisar till "han som var med i baren, den säsongen som blev ett fiasko".
Sunnes stora dotter Selma Lagerlöf placerade sin romanfigur Nils Holgersson i Västra Vemmenhög, inte i Skurup. Något som det senare nämnda samhället försöker blunda för.

Roaming the Streets of Mjölby

"There is a stranger in town..." På stationen där ingen steg av. Eller rättare sagt; där de flesta var tvugna att stiga av.

Kulissstaden i vildavästern. Passerade den centralt belägna restauranten "Zeb Machahan" stängd för stunden, men man kan tänka sig en fredagkväll där inne. Här skjuter nog alla från höften tänkte jag. En affär hette till och med "Gun´s" (förvisso med suffixet "dam boutiqé" men endå). Butikerna pryntar sina fönster med örnar, indianer och stars´n stripes, jag räknar till sex stycken bilar av transatlantiskt fabrikat.


Ett stopp, en möjlighet att få ett intryck på 45 minuter. Jag vet det är inte mycket och jag kanske verkar taskig. Men jag tillbringade mycket tid på mitt förra jobb med att fantisera om olika städer i Sverige och hur trevliga de skulle vara. När man väl får konfrontera verkligheten har jag märkt att jag bara blir besviken. Småstadssamhällena kanske representerar det svenskaste vi har. Men de är inget annat är skithål. Bilden här ovan är tagen i centrum, dagens sanning, och det är förmätet av mega-metropoliten från Malmö* att längta hem den korta stund jag spenderar här. (*ironi)
Men nästa gång någon frågar mig: -"Har du varit i Mjölby?" så ska jag i alla fall stolt svara ja. Jag har varit i Mjölby, jag har varit i Sverige.

Många har varit här, på perrongen.
Men få har varit i Mjölby.

...ja just det

Till er som inte lyssnar på Carla Bruni. Fy på er...varför gör ni inte det?
Gudomligt underbart skönt. Precis vad jag behövde nu.
Repeat
Repeat
Repeat
Tack till kusinen för att du gav mig kännedomen om henne. Du har alltid varit en sund hjälte.
Lite som Ingmar Stenmark UTANFÖR backen ;-)

Baklänges genom Sverige

Igår reste jag genom halva Sverige... baklänges! Ska det vara så jäkla svårt att uppfinna någonslags högteknologiska tågsäten som man vänder på beroende på vilken riktning tågen går i? Eller handlar det om den osynliga underklassen på tåg fortfarande? Vi har 1:a klass, den vanliga och "De som åker baklänges". Jag har hur som helst skissat lite på ett säte som går att vända på och jag har den här på en servett. Så SJ! Ni kan maila mig närsom , så ska vi snacka.

Death from Above

Memento Mori. Överallt hänger de. Svärd från himeln som när som helst kan attackera oss. Ett överhängande dödshot, en tyst mördare som försvinner utan spår. Mars var väl krigets gud?

Stadens son

Här står han stolt och vaktar staden, byns store son. Humor i kubik, gnällbältesstyle. När jag berättade för min kära värd att jag aldrig tyckt Kronblom varit rolig blev hon svart i synen och förklarade att de var tvugna att läsa honom i skolan. Och att han liksom Hjalmar, är lag i denna vackra stad och således kultur av yppersta klass. Nåja för er som inte förstår att jag skämtar så ska jag sluta med det nu.
Men borde vi egentligen inte ta vara på dessa förlegade serier som en slags svensk folkhemsskilldring. En tid som inte längre existerar. Örebro har precis som alla andra städer haft ett regemente som lagts ner. Det ska bli en stadsdel med ett vackert namn som jag i skrivande stund inte kommer i håg. Tankarna för mig då till 91:an Karlsson, som är Halmstads militanta tecknade buskiskung. (Rätta mig gärna om jag har fel.) En förlegad tid en förlegad humor. Småland och andra sidan representeras tungt av den ständigt aktuella Åsa-Nissehumorn och han borde stå staty i alla sockner i glasriket. Finns serierna kvar som ett kulturellt värde eller är de ett försök till kommunerna att nischa sig och locka till sig turism? Jag har ju exempelvis arbetat mycket i Kurt Wallander-land.
Den stora frågan är kanske; vart var 47:an Löken verksam, och vad kostar en biljett dit?

"Då stiger mitt hjärtas fågel upp..."

Ett vykort från Sverige. En plats på kartan jag aldrig varit.
326 kronor och det gick att lyfta glaskupan. Ett bra pris för temporär frihet. En sund investering. Det blir en hälsoresa att lämna vardagstristesen. Citatet var från Mikael Wiehe och lagom inkrystat för att passa inlägget.
Men jag mår bra...hälsa alla där hemma

Silencio

Himlen kan inte vänta

Jag har länge nu gått och irrat i mörkert. Det börjar att bli svårt att hitta ut. Jag vill inte vara den som jag tror jag blivit. Men det är dax att tänka om. Dax att börja lyssna på den intelligens som jag har privilegiet att umgås med. Så tack till er som lyfter upp mig när jag inte orkar längre, till er som bär mig på er rygg. Känns det för religiöst kanske? Jag borde tjata hela tiden om hur bra ni är. Jag vill vara troende. Tack för att ni finns. Att be er är att be till er.

Homesick

Shoppingkanalen

Diamanter

Jag är för fattig för att ge dig diamanter. Räcker det med att jag pekar på något som gnistrar? Det är sorgligt att det är just den värme som jag saknar så mycket som smälter dem. Nåja inget varar för evigt, eller hur var det nu?

Tågklyschor

Alla tar sådanna här kort. De är riktiga klyschor, jag vet. Men de är det av en anledning. Det blir i regel "fint". Jag var trött på mig eget sätt att ta foton ett tag, och då gick jag tillbaka till säkra kort (no pun intended, eller jaja okej då). I bland är det bra att ta ett steg tillbaka. Helst när man känner att saker och ting börjar spåra ur (aj en till).