To my D-Fence, feeling blue.

Blogg är bra när man måste kräka ur sig något. En liten ventil, en tanke om att låta världen veta vilka orättvisor man utsätts för. Men kanske man låter psykotisk i sådanna fall. Blogg är en ganska ensidig version av en person. Det finns risk för att de som läser inte känner igen personen om denne ändrar inställning. Det finns en fara i att låta bloggen forma beteendet. Populära bloggar är i regel dystra navelskåderi historier. Vågar dessa personer bli glada och i så fall skriva om det? Jag tänker exempelvis på Robert Smith i the Cure. Hans vackra texter om depression har gjort honom till den han uppfattas vara. Han är mannen med det konstanta regnmolnet över sig. När han började göra låtar i dur, tyckte fansen att han svikit. The Cure tappade i populäritet.

Föresten så finns det bilder från inspelningen nu. Jag och liebling figurerar en del där.
Vem är jag då?
ledtråd: Gimme gimme Shock treatment

Odysseus i Snabbmatslandet

Måste man vara totalt jävla dum i huvudet för att jobba med snabbmat?
Idag har mitt ”käka snabbt-äventyr” tagit mig två timmar. Först tanken om att äta en snabb burgare på Sibyllakiosken vid Bulltofta innan jag börjar jobba. Jag beställer och betalar, sen vänta vänta läsa metro vänta läsa metro en gång till, vänta läsa börsindex i metro(det går tydligen bra för Astra Zeneca) gå in och kolla. Där står hon och gör min måltid, men när jag anmärker att osten som jag specifikt bad om saknas, ser hon lite förvånad ut. Målet är till en finnig tonåring som sitter bakom mig (och ser helt nollställd ut kan tilläggas) Jag anmärkte gick in i kiosken 10 minuter efter mig. ”Jag har mycket att göra” säger hon ursäktande.
-"Well det har jag med *jävla brudjävel".
Jag stod där ensam när jag beställde.
Nåja pengarna tillbaka, tom mage och en gratis Fanta på läpparna blir det till att hinna med bussen. (Hon tänkte inte på att jag fick läsken direkt. SEGER!)
Men jag måste äta innan jag börjar jobba. Mc Doh-nalds är i alla fall service inriktade och ligger nära. Problemet är med den amerikanska kedjan att de har som kriterier att bara anställa folk som har samma intelligens som bottenskrapet i fritösen innan stänging. En jävla QP, en jävla burgare som står på deras jävla meny, ska ta 5 minuter att tillverka säger de. Jag läser Skånskan, läser om innebandy i Svedala, polisanmälningar i Broby och detaljerat allas horoskop för idag (Skyttar ska ta tillfället iakt och kärleken väntar för Vågen). Sen går jag in och undrar vad som händer. DÅ börjar den underpresterande fullblodsidioten att plocka ihop min order. En QP som legat lika länge som jag väntat, några äckliga pommesfrittes och de där mjölkskaken jag ska ta hem. Är det någonslags poäng med att McDonals mat MÅSTE smaka gammalt och flottigt?
Penetrera mig med en McÄppelpaj.
Två timmar efter att jag var hungrig, känner jag en degig goja rinna ner i magen för att lägga sig som en sten.
"This stuff probably looks and tastes better when it comes out on the other side"
...man måste vara totalt jävla dum i huvudet för att äta snabbmat.

*detta sa jag dock inte.

övergång

I bland tenderar jag till att gå genom livet och se allting svart eller vitt.

Mustang

Jag kan inte säga att jag är speciellt bilintresserad. Jag tycker oftast att de är fula och står i vägen för en massa foton som hade kunnat bli bra. Samtidigt märker jag att jag fotograferar en del bilar. Lösningen är enkel; bildesign borde ta ett kliv 40 år tilbaka i tiden. För då var alla modeller snygga och såg ut som bilar borde göra.

Vi var ute i hamnen med denna, kanske världens vackraste, och ägnade inte en extra blick åt Lamburghinin* som tvunget skulle dra på när han körde förbi oss.

(*anmärkningar om stavfel undanbedes, jag är som sagt inte intresserad av bilar).

Rock a round the Clock

I lördags missade jag en konsert som hette "Rock around the Clock". Det var min chef som jubilerade med över 30 år i musikbranschen. Tråkigt att missa en sådan sak. Men visst rockade vi runt klockan med Soma Cruz undertiden. En 20 timmars arbetsdag resulterade i två videor.

Jag tror att resultatet kommer bli grymt.

Ivory tower

Vad var egentligen poängen med att bygga norra Europas högsta utkikstorn, och sen inte låta oss få gå upp och titta?

Reflekterat

Jag har med min blogg senaste tiden gått igenom en stor identitetskris. Har funderat mycket på att lägga ner det hela och söka mig vidare. Just nu är det nya knarket flickr. Kanske man inte ska utkristalisera sig som en varken-eller bild, textperson. Jag har i det senare kommit fram till att jag inte formulerar mig speciellt bra och då skulle ett renodlat bildmedia vara bättre. En renodlat textblogg skulle då vara alternativet här. Men det är jag i sanningen och säga inte speciellt bra på och jag kände att min identitet började försvinna i texten. Kände samtidigt en slags slaviskt bloggtvång för att inte tappa intresset runt mig. Vilket bara blev sorgligt och jobbigt. Men faktum är att jag saknar bloggen och speciellt mina bloggvänner.

Så jag fortsätter som inget har hänt. Som vanligt, " i gammal go´form"... totalt utvecklingslöst.

Underhållning

Philip och Fredrik...
Roligt?
Två karrärssugna landsortskillar som flyttar in till huvudstaden för att jobba med TV.
Framtidens komikerhopp?
Lyteskomik och penalism modernt förpackat i underhållning. Att försöka sudda ut individualism och egenheter som lustifikationer och något att driva med. Att söka upp personer att göra sig lustig över i offentligheten, att inte stå för något själv och att hela tiden vara samma person i sin dualistiska överbemanning....grabbigt?
Nej tjejer gör samma sak.
Dumt?
Ja väldigt.

"Sveriges topp 100 lustigaste efterblivna uteliggare" - TV5 hösten 2007

kära dagbok...

Någonstans när jag motager min andra pamflett för dagen om en inbjudan till Jehovas vittnens celebration av Jesus dödsdag ute på Jägersro (en i Kungsparken och en på Drottninggatan smått royalistiskt i sin smygande helhet jag vet), slår det mig att jag måste avjesusfiera mig snarast. Jag har bara låtit håret växa, mest av ekonomiska skäl, en del av ren lathet. Nu börjar det bli akut, uppenbarligen ser jag ut som något jag inte vill vara. Med knudiga solglasögon som jag mest valde av praktiska skäl, samt en långhårig frisyr, så måste jag uppenbarligen ge ett väldigt frireligiöst intryck...och det är knappast coolt. Dessutom blir det en salt fettig QP på en väldigt känd multinationell hamburgarerestaurang. Jag är för fattig och för hungrig för att vara trendig popvänster.
Men under de gyllene bågarna luktar det barndomsdrömmar. Det var det finaste jag kunde äta på 80-talet.

Funderar en del på mitt senaste inlägg om mode och den tydliga fälla som den käre Wulffen försökt gillra. En snara, några små löv och något som blänker lite smått i mitten. Hur klär jag mig? Samma! skulle vara det enklaste svaret vara. Jag är medveten om att vi alla spelar spel och leker maskerader hela tiden. Men i bland orkar man inte. Vill jag egentligen få ett banklån om jag klär ut mig till någon annan? Om de inte skulle lita på mig om jag såg ut som jag gör. Sagt och gjort hur som helst, så satt jag ganska nyligen och kände mig genomskinlig medan jag nervöst trummade på bankmannens skrivbord och lekte vuxen. Vi talade om framtid. Vi talade pensionsparande.
Jag vet eftersom jag redan är en så pass bitter jävla gubbjävel, kommer jag att vara ett helvete om ett halvt liv till, och då kommer jag att hata den jävla slappröven i sina popiga kläder, som inte orkade bry sig om sitt framtida jag.
Jag gjorde den gubbjäveln en liten tjänst och han borde tacka mig om 40 år. Tror inte han kommer att göra det dock...
Får höra några takter av Blonde redhead och tänker att de är ett underskattat band som nästan fallit i glömskan. I morgon ska jag lyssna mer på dem igen.
Kvällens citat "jag vill inte ha någon jävla Cam" (liebling högt för sig själv på intenet 2007).