Min vän

Igår morse mötte han mig i en annan stad. Nu stod han helt plötsligt utanför min balkong och tittade. En gammal vän som jag inte sett på länge. Men det blev inte de klassiska ordväxlingarna, ursäkterna och önskningarna om att vi borde gå ut. Kanske ta en öl en kväll? I stället uppmanade han mig att testa om jag var rätt försäkrad.
Försäkrad... det tror jag. Jag har ingen egentlig koll på vad jag betalar till. I klorna på en bredbandslevernatör som skickar krav 3 dagar efter räkningen kommit, accepterar jag min situation skyldigt. Men jag känner i alla fall mig säker i min borg.
Det är här vi har parkerat evigheten. Men klart man borde gå ut någongång, om ända bara för matvaror.
Här behöver jag inte hälsa på någon.

Star

Mellan akterna, fyra minuter, kanske trettio sekunder för att rannsaka, se på vad du faktiskt åstadkommit. Vem du faktiskt är.

Ödet placerade mig här.

Let your dim light shine.

Downstairs

En lätt och kontrollerad vind som aldrig får blåsa upp till storm.

Ansiktslöst, inga öron, inga ögon, bara mun.

Vi ligger nere för räkning...kanske för gott?

Upplysning

...är bara ett irriterande sken.

Undersåten

Vad som retar mig är att på varje arbetsplats finns en lismande ögontjänare som infunnit sin plats och beskyddar det revir i sin lilla värld som denne tycker sig lyckats skapa. Proffessionella r*vslickare med flera års erfarenhet om VEM man behöver vara trevlig mot.
Bekräftelsenarkomaner som vid varje tillfälle tar chansen att subtilt sätta yxan i ryggen på sina"hot".

"Only true metal warriors..."

Jag fastnade i heavy metal specialen på mtv i helgen. Det vilar en stilla fascination över genren hos mig och jag trodde jag skulle erkänna ett skellett i garderoben. Jag gillar metal.

Det började bra; the "grandfathers of metal" med Black Sabbath, Led Zeppelin och senare Motorhead. Jag ryste nästan och såg fram emot resten. Men efter ett tag upptäckte jag att jag mådde lite små-illa av Judas Priest musik och kände mig långt i från hemma. Sådär pendlade det hela tiden, för att mynna ut i en orgie av smink och "hair metal" från Los Angeles på 80-talet. Då kom jag ihåg att jag verkligen hatade "metal" på den tiden när jag växte upp. "Metal" var ultra-mainstream och alla idioter på skolan gillade det. Tur var väl det, jag valde något annat, en musiksmak som jag faktiskt fortfarande står för idag. Som jag är säker på, har format mig till den jag är idag.

Nu är åter igen metal nördarnas musik och Warrant´s "Cherry Pie" är ett skämt som hemsökt upphovsmannen resten av hans karriär. Tack kapitalistiska mammonhungriga skivbolag som släppte taget och lät rebellismen återfå sin musik. Gamla Metallica är fortfarande bäst och Stoner, Speed och Trash är bedårande subgenrer som levererar. Men jag kommer aldrig skoja om att jag gillar Manowar mer.

With Teeth

Jag tog en utflykt till myspace-världen.
Inget ont om de som utövar denna styggelse. Förvånansvärt oldschool, tidig juracyber...
"Somebody came to eat me alive, well i liked to see their teeth" (Justin Sullivan).

Spökstad

Jag tänkte egentligen skriva om fattigdom och julen. Men det är så otrendigt att bry sig om de fattiga.

Bara vara.

Om man skulle koncentrera sig på att "bara vara", i stället för att oroa sig för att inte ha någonting "att göra".
Kanske utsikterna och framtiden då, skulle börja se annorlunda ut?
Det är svårt att leva, helst eftersom man verkar göra allt så jäkla komplicerat hela tiden.
Det är de små sätten att se på saker som gör de stora skillnaderna.