Alla får en ...

Lite lätt utråkad idag förstod jag först inte varför jag tog denna klyscha. Men jag sitter ju och väntar på att mer eller mindre få sparken från jobbet. Facket är idag så tandlöst att man ska vara glad att man slipper betala när man ska bli friställd på grund av en livslång arbetsskada. Jo sen har ju Roskilde börjat på allvar. Det kommer alltid tillbaka just nu, suget över att sova i geggiga tält och att bli av med folk dagarna i enda. Bära backar och sörpla surt vin. Lyssna på höga norrmän som spelar samma dåliga Offspringlåt hela tiden. Samt fulla nypiercade stockholmare och äckliga danska barfota hippies som skriker hela natten.
Jag minns att jag tog ett kort på mina gammla kängor ett år, leriga och slitna som de var. Jag saknar dem, de var med mig överallt.
Fotot då? Jag slår vad om att runt om i norra Europa ligger det tusentals likadana kort i fotoquickkuvert. "Jo det blev väl fint".

Jo det tyckte jag med.

Du, jag och...Kent.

Jag är född på 70-talet. I musikalisk väg är den heliga treenigheten som regerat: Depeche Mode, The Cure och The Smiths, så har det alltid varit. Så nu måste jag erkänna en sak...jag älskar Kent. Men det visste de om, det torde sig vara så självklart. Jag vill egentligen inte vara en av dem. Bokmalar som kikar bakom luggen i klädda en Åhlens tourneétröja, som numera bjuder hem till parmiddagar ackompanjerade av bandets Orreforspolerade album. 70-talisternas Dire Straights....fy fan egentligen, poprevolt mellan IKEAhyllorna.
Men det är så jäkla vackert att skapa sig artificiella sorgliga minnen till Jocke Bergs texter och musiken är en hedersfull hänvisning till att Black Celebration är en bra skiva och Pornography lika så.
Okej jag är ute, jag har erkännt.

Måste passa på att välkomna min vän Sebastian till Blogger också.

Det stora havet

Adjö adjö bon voyage.

Det är den tiden då man blir trött i armarna av att vinka farväl.

Ytspänning - att hålla sig flytande

Den fantastiska resan

Synd bara att man inte hade någon att dela den med.

Livsfara

Nu är min skoltid över, det är alldeles för många år som jag tillbringat i bänken och speciellt i fattigdomen signerat CSN. Äntligen... eller är det synd att man inte längre får vara på väg någonstans? För sålänge man inte lämnar den skolastiska livmodern kan jag finna trygghet i situationen. Jag ångrar inte utbildningen och jag kommer nog alltid bära med mig tiden som en underbar sådan.

En gammal bekant

I kväll passade jag på att återsluta bekantskapen med ettt gammalt motiv. Den ständiga sökan efter nya motiv har hämmat mig mycket på sista tiden. Det spelar ingen roll om allt är fotograferat. Så länge det känns bra när man gör det så kan allt kvitta. Familjer fyller sina album med samma bilder på samma människor i samma rum och skryter om att de har så väldokumenterade uppväxter. Då kan jag ta ett foto till på mitt första inlägg. Jag hittade ett motiv till, en gammal bekant och jag blev nästan rörd. Tyvärr är det nog en bror till det sorgliga ödet som jag tidigare fotograferat. Annars hade det varit en askungesaga värd att skriva en barnbok om. Vem det var får ni snart se...

Vernissage

På fredag blir det förhoppningsvis vernissage om inget annat oväntat inträffar. "Räkna med att allting som kan gå fel gör det (Murphys law)" Men jag hade inte räknat med att någon skulle behöva åka in till akuten för att sy sin överläpp förvisso, men det ligger bakom oss nu.

Slå ett slag

Jag måste slå ett slag för the Organ´s "Grab that Gun" jag har 11 nya favoritlåtar och de gör låtar som Morrissey inte längre kan. Nya Nouvelle Vague är också skönt. Mörkare och jag blev glad av "Bela Lugosi´s dead". Några lite tivoliaktiga låtar kanske men...
Sitt inte bara där, när du kan bara sitta där och lyssna på bästa musiken.

In Memorian

Det är sju år sedan cancern tog dig ifrån oss. Då på morsdag. Jag saknar dig.
Samma dag nu går min katt bort. Stackars lilla gumman du hade inte alltid det så lätt. Sov i solen där du befinner dig.
Jag vet inte vad det är utan att bli blasfemisk. Men jag är sä jävla trött på ironi.